Fakta om grävling

Fakta om grävling

Grävlingen i korthet

En grävling är ett medelstort däggdjur, allmänt förekommande i Sverige. Den har ett karakteristiskt utseende med skarpa svarta och vita band över huvudet. På denna sida har vi ställt samman fakta om grävling

Grävlingen är aktiv om nätterna och undviker normalt människan, kan fräsa och resa ragg om den blir skrämd men springer sedan oftast iväg snabbt. 

Den äter daggmask och insekter, och kan ibland skapa problem i sin jakt på mat, genom att böka upp trädgårdsland eller gräsmattor. Den bygger bo i naturliga håligheter, och kan ibland bygga sitt gryt i krypgrunder på hus, vilket på sikt kan underminera grunden eller ge andra skador på huset. Framför allt kan de föra ett ruskigt oväsen, och sprida lukt upp i huset. 

Tidigare användes grävlingsskinn till väskor, mössor och annat. Av håret gjordes penslar och rakborstar. Läderfett av grävling anses vara mycket bra. Man har också under perioder använt grävlingkött i matlagningen, och det finns flera fina gamla recept på grävling

Fakta om grävling.

  • Latinskt namn: Meles meles.
  • Svenskt namn: Grävling, Europeisk grävling.
  • Familj: Mårdfamiljen, Mustelidœ.
  • Äldre namn: Grävsvin, Gräfling. 
  • Jägarslang: Grimbart.
  • Längd: 67-90cm plus svans 11-20cm.
  • Grävling på engelska: Badger.
  • Bo: Gryt skapas ofta av naturliga håligheter som ges många ingångar. Inte ovanligt att det bor flera grävlingsfamiljer tillsammans. 
  • Föda: Daggmaskar, ägg, smågnagare, frukt, rådjurskid (om de lyckas fånga ett).
  • Under vintern: Då vilar/sover grävlingen i sitt gryt, men kommer ibland fram i blidväder.
  • Ungar: visar sig utanför grytet i maj-juni.
  • Utbredning: hela Europa utom allra längst i norr.
  • Ålder: kan bli upp till tio år i det vilda.

Beskrivning (ur Lantmannens Uppslagsbok, 1923): 

Han är av en medelstor hunds storlek, har korta och grova ben, runt huvud, kort och borstig svans. Pälsen är strävhårig, gråspräcklig (stickelhårig), under svart, på huvudet vit med ett svart streck genom vartdera ögat. Han är hälgångare med kraftiga grävklor. Grävlingen förekommer från Skåne till Jämtland—Härjedalen men vida allmännare i de södra länen än längre norrut. Han tillbringar den ljusa delen av dygnet under jorden, i gryt och gångar, som han vanligen själv gräver i sandiga backar eller under stenar och blocksamlingar i skogen.

 

Om vintern ligger han liksom björnen i ide i gryt, som merendels äro vidsträkta och hysa ett flertal grävlingar. Sommartiden träffas han vanligen i mer tillfälliga och lätt tillgängliga gryt. Ungarna, 3—5, födas i februari eller början av mars. Under sina strövtåg uppsöker han fält och odlade marker, varifrån han i dagningen återvänder till skogen. Han lever av bär, rötter, ollon, svampar, larver och insekter (i synnerhet skalbaggar), maskar, sniglar, grodor och ormar, råttor, sorkar och näbbmöss, men även av fågelägg och ungar av smärre villebråd. Anses vara särskilt farlig för häckande skogsfågel och är därför illa tåld, där jaktvård utövas.

 

Foto: Wikipedia